Berättelsen om Älvaskopan
Vi följde stigen tills den löpte ut i en stor glänta. ”Du Måfflan”, sa jag ”vad säger de gamla sagorna om Bergakungens hemlighet? Jag menar, vad är det egentligen vi letar efter? ”Jo” sa Måfflan och så började hon berätta. ”För länge, länge sen kom älvdrottningen till Bergakungen och bad honom om hjälp. Det var när den månghundraåriga vintern gick mot sitt slut och vårfloder forsade fram överallt.
Djur och väsen som flytt undan snö och is hade börjat komma tillbaka. Även älvorna var på väg norrut, men för att fortsätta, var de nu tvungna att passera genom trollens rike. Under mycket lång tid hade trollen endast ätit pinnar och kottar och det hade gjort dem både retliga och hungriga.
Älvdrottningen var rädd att trollen skulle äta upp alla hennes älvor och ville att Bergakungen skulle lova att de kunde passera hans rike utan att behöva frukta trollen. I gengäld skulle hon ge honom något som skulle hålla trollen så väl mätta som glada. Bergakungen gav henne sitt ord och älvorna kunde oskadda passera. Och även älvdrottningen höll sitt löfte. Hon gav Bergakungen den allra vackraste guldbägare som älvahänder kunnat smida.
Bägaren kallades Älvaskopan och alla troll som drack ur den, blev både mätta och glada i flera månader framöver. Det är den bägaren som ska finnas här” avslutade Måfflan. ”Men kom nu så går vi ned till ån!”
