Skogstrollens stig 19

Trädtrollet

Den första biten gick vi i tystnad, men sen tog Måfflan till orda. ”Vad kan Fröjde ha menat?” frågade hon. ”Att vägvisaren kan vara ett väsen eller en sten. Att den kan finnas i ljudet av vinden eller i skuggan av en kotte? Jag förstår inte”.

Jag skulle just svara att det gjorde inte jag heller, då något svischade förbi min kind. I nästa ögonblick träffades jag av en kotte i pannan. Det sved till och jag tvärstannade. Sekunden efter kom ytterligare en kotte susande genom luften. Den träffade Måfflan rakt på örat. Det hördes ett förtjust kluckande uppifrån ett av träden. Måfflan gav till ett tjut. ”Ett trädtroll!” skrek hon häpet. Så gav hon sig in i kottkriget med liv och lust.

Jag tittade upp mot trädet. Mycket riktigt. Där satt ett troll. Men det såg inte ut som Måfflan utan var smalare och hade längre ben och armar. Ett trädtroll.
Måfflan kastade och skrattade, slog sig på låren och rullade vilt med ögonen.”Kom igen! Stå inte bara där, kasta du med!” ropade hon.

När kottkriget var över kom trädtrollet ned från trädet. ”Hejsan, jag heter Krålle” hälsade han glatt. ”Vilka är ni?” Vi presenterade oss och Måfflan bad Krålle visa henne hur han gjorde för att kasta så långt och hårt. ”Du kan säkert träffa en älva på hundra meters håll. Det skulle jag vilja lära mig” sa hon med lysande ögon. Krålle skrattade. ”Jaha du lilla skogstroll” sa han. ”Det skulle du bra gärna vilja va? Men du får nog komma tillbaka en annan dag, för idag har jag inte tid. Jag ska träffa Pim, Tim och Bergabotten”.

”Vilka är det?” frågade Måfflan. ”Vänta ska du få se. Schh!” Krålle höjde ett finger i luften ”Nu hör jag dem. De är på väg hitåt.” Måfflan tystnade och vi lyssnade spänt allihop.”Jag hör inget” sa jag. ”Nä” sa Krålle ”Ni människor har inte några vidare öron att höra med. Pim, Tim och Bergabotten pratar mest med ljud som ni inte kan höra, det kallas ultraljud. Kom så går vi och möter dem.