Nu tänkte jag att ni skulle få höra hur vackert fåglar kan sjunga. Vi brukar träna tillsammans ibland. Kom Sorgvinge”. En stor svart fågel med lysande gul näbb flög ned från en gren och satte sig invid vätten. ”Sorgvinge är en koltrast” sa Fröjde. Och när Fröjde sen satte sin flöjt mot munnen och började spela, stämde Sorgvinge upp i en melodi så vacker att hjärtat blev alldeles mjukt och varmt. Det var en sång om längtan och vemod, om midnattsblåa vårkvällar och ljusa sommarnätter.
När flöjten tystnat låg skogen tyst och stilla. ”Som tack för att ni hjälpte mig upp ur gropen, ska jag hjälpa er att finna det ni söker” sa vätten allvarligt. ”Lyssna nu noga. Den här stigen, som leder bort mot kullen där, kommer att föra er till den plats där Bergakungen placerat sin vägvisare. Hur vägvisaren ser ut är inte känt. Den kan vara ett levande väsen. Den kan vara en livlös sten. Den kan finnas i ljudet av vinden eller i skuggan av en fallande kotte. Ni måste vara mycket uppmärksamma på allt ni ser. Om ni väl finner den, ska ni veta att den pekar rakt mot hemlighetens hjärta”.
Vi tackade Fröjde och gav oss sedan av längs stigen som ringlade fram genom den glesa tallskogen.
