En bägare i guld!
Att följa myrstigen var lättare sagt än gjort. Den ledde in bland blåbär och lingonris och snart gick det inte alls att se var myrorna kom eller gick. Vi försökte en lång stund men det var som förgjort. ”Skrutt och skräp!” ylade Måfflan och det lät som om hon var på väg att börja gråta,
”Det är bara skrutt och skräp med myror! Hon knöt sina knubbiga trollhänder och stampade argt med foten i marken. Plötsligt stampade hon igenom marken och fastnade med foten i en håla. Det gjorde henne inte gladare. ”Fulfiskar och bärfisar” fräste hon argt.
Foten satt hårt fast och jag blev tvungen att hjälpa henne. När hon kommit loss kikade jag ner i hålet där foten suttit fast. Vad djup den verkade? Jag förde ned en hand och trevade runt. Det var en liten hålighet där nere under marken. Så stötte min hand emot något. Jag stelnade till. Vad var det? Försiktigt grep jag runt föremålet och lirkade upp det ur hålan. Jag flämtade till när jag såg vad jag höll i handen. Det var en bägare. En bägare i guld! ”Du har hittat den!” tjoade Måfflan ”Bergakungens hemlighet! Älvaskopan!
- Använd er ficklampa för att lysa upp hålan. Kan ni se älvaskopan därinne?
